Rehabilitering är den sämst definierade och resurssatta komponenten i vårdkedjan, vilket bekräftats i åtskilliga utredningar. Dokument efter dokument publiceras med ambitiösa beskrivningar av hur det borde gå till, men långt ifrån den verkligheten som patienterna möter. Problemet gäller alla men tveklöst mest män. Andelen män i könsneutrala rehabverksamheter är genomgående signifikant låg eller ingen alls. Ett vanligt talesätt beskriver situationen, om än något överdrivet: ”Rehabilitering är riggat av kvinnor, utövas av kvinnor och nyttjas av kvinnor”.
Rehabilitering ska inledas redan före behandling och kallas då prehabilitering. En rehabplan ska upprättas för varje patient och följas upp kontinuerligt med åtgärder. Men vem ska göra jobbet när bristen – inte minst inom prostatacancer – är stor när det gäller kontaktsjuksköterskor, fysio- och uroterpeuter, sexologer, onkologisk kunniga kuratorer och psykologer?
Att män efterfrågar rehabilitering i låg utsträckning eller rent av tackar nej är väl känt. Ändå vet vi att behoven är stora och mångskiftande.
Detta drabbar som sagt alla men utan tvekan mest män. Att män efterfrågar rehabilitering i låg utsträckning eller rent av tackar nej är väl känt. Ändå vet vi att behoven är stora och mångskiftande. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska vård ges efter behov, inte efterfrågan. Det ligger alltså på vårdgivaren att tillsammans med patienten klargöra behoven av både medicinska insatser och rehabilitering. Patientlagen är tydlig i att informationen ska anpassas efter patienternas förutsättningar att tillägna sig den. Men uppenbarligen finns det något både i vårdens strategi som gör att man inte lyckas identifiera männens behov, och i hur rehabiliteringen ”paketeras”.
När det gäller vårdens strategi kan problematiken förklaras med hur begreppet erbjuda uppfattas, till exempel ”rehabilitering ska erbjudas”. Uttrycket återfinns i lagstiftningen men kan tolkas olika. I alltför många fall anser sig vårdgivaren ha fullgjort sitt uppdrag efter att ha informerat om en rehab-insats även om en patient tackar nej. Men lagens mening är att rehabilitering ska tillhandahållas, inte bara bokstavligen erbjudas.
I och för sig ger lagen en patient rätt att tacka nej till behandling. Det gäller all vård, såväl medicinska som omvårdnadsåtgärder. Men när det gäller de medicinska insatserna uttrycks det sällan som erbjudanden utan som en förutsättning för att bota, bromsa eller lindra ett sjukdomstillstånd. Detsamma gäller rehabilitering, d.v.s. syftet är att stärka effekten av de medicinska åtgärderna och främja återhämtningen i olika avseenden. Rehabinsatser som framställs som ett möjligt och fritt valt komplement uppfattas lätt av patienten som mindre viktigt utan avgörande betydelse för utfallet.
Välkänt är att en välinformerad och aktiv patient bidrar till ett bra vårdresultat. Det ställer krav på vården att skapa de rätta förutsättningarna. Ett pedagogiskt förhållningssätt måste till för att patienten ska förstå och ta till sig förutsättningarna.
Ett pedagogiskt förhållningssätt måste till för att patienten ska förstå och ta till sig förutsättningarna.
Att klargöra rehabbehoven förutsätter att den ”mussla” måste öppnas som många av oss män utgör med både obenägenhet och oförmåga att uttrycka oss om egna tillkortakommanden av olika slag. Det kräver tid och kompetens. Processen måste inledas tidigt med samtal om sjukdomens och behandlingarnas möjliga effekter fysiskt, mentalt och socialt. I senare skede av sjukdomen har vi tack vare snabb utveckling av bromsande behandlingar ett stort och växande antal överlevare men som också har omfattande behov av olika rehabiliteringsinsatser.
Sammantaget behöver vi arbeta för en omvärdering från att betrakta rehabilitering – såväl behovsutredning som interventioner – som ett tillval, till att organisera det som en fullt ut integrerad del i vården på samma sätt som de rent medicinska insatserna. Det kommer att gynna alla patienter men framför allt männen. För att nå dit krävs väsentliga förändringar av arbetsfördelning och organisation samt resurssättning.
