Det första som mötte de närmare 700 deltagarna i stora salen på Svenska Mässan var en käck hälsningsfilm på 2 minuter och 55 sekunder från den goda staden Göteborg, mötesplatsen för årets konfererande kring onkologiska angelägenheter.
”Här möter gammalt nytt, i en stor liten stad, eller en liten storstad” löd introduktionen. Och sen följde älvsborgsbron, fisk och skaldjur i världsklass, en stor nöjespark mitt i stan, svensk (göteborgsk) fika, regnbågsparad med mera goa grejer i motljus innan slutsekvensen lite otippat kommer med snötäckta klippor.
Här finns allt
Ja, här finns allt, som det brukar heta när större eller mindre småstora städer poängsätter sig själv. Särskilt om det är sant och man kan toppa med till exempel Norra Europas Största Universitetssjukhus.
Den onkologiska avdelningen där på Sahlgrenska var en av tre arrangörer. En viss galaprofil fick årets onkologidagar av att de två övriga arrangörerna passade på att fira jubileum: Svensk Onkologisk Förening som hyllade att man fyllde halvsekel och kollegorna i Sjuksköterskor i Cancervård lite drygt 40 år, som det uttrycktes. Särskilt bemärkta insatser under 2025 belönades med stilfullt glansiga guldtröjor.
Nytt möter gammalt
Det där med att gammalt möter nytt är förstås också en metafor för hela konferensen, inte bara för att unga forskarstjärnskott i lätt korviga byxor möter veteraner med erfarenhet från förra årtusendet innanför kavajen. Utan för att modern onkologi tycks befinna sig i en konstant kunskapsmässig generationsväxling där nya insikter ständigt möter och utvecklar tidigare vetande.
Detta kunde på nytt konstateras under de tre onkologidagarna 17–19 mars. Men det är inte precis inom prostatacancer som förändring just nu sker som allra fortast och radikalast. Det finns mer än 30 huvudslag av cancer, de flesta helt olika och med ett otal undervarianter för alla diagnoser och behandlingar där det händer saker.
På så sätt kan man förstå konferensens två egna, mycket löst hållna ledmotiv:
- Brett tillsammans
- Vart är vi på väg?
Det senare skulle kunna besvaras med åt de flesta håll, samtidigt. Utom bakåt. Individuell precisionsmedicin, förmodligen understödd av AI, känns som nästa stora station rakt fram, men kan visserligen vara något avlägset. Eller plötsligt så är vi där. Det är så det går till den stund en kritisk kunskapsmassa uppnås och släpps fri.
Rubriker med bredd
Bredden kan illustreras av ett axplock rubriker för föredrag och presentationer de tre dagarna: onkologisk omvårdnad, vätskebiopsier, forskningens överlevnad, strålinducerade sena biverkningar, lågvärdevård, radionuklider, CAR-T-cellsbehandling, sexualfysiologi, CCC – vad händer?
Alla professorer bär på imponerande vetande som de presenterar, och kan nog tala med de lärde på de lärdes språk. Inte riktigt alla kan tala med bönder på bönders språk, som det brukade heta förr. Det är förstås inte vi med på sin höjd bondförnuft i onkologi som är målgrupp just här. Men det som därför stannar kvar lite extra är ett par andra föredrag som ligger närmare att ses i ett patientperspektiv.
Hur kan vi stötta?
Onsdagen inleddes exempelvis med ett timslångt block med rubriken ”Psykosocialt stöd i klinik”. Det utgår från forskning och arbete med unga, men psykologen Kajsa Asklöf från Sahlgrenska träffar över åldersgränserna med sin presentation om ångest kring risk för återfall och accelererande sjukdom. Vad kan göras? Hur kan vi stötta?
Att de basala mjuka frågorna bereds allt mer plats i en så högteknologisk och bitvis smått ofattbar inramning är en utveckling att också vara tacksam för som patient. Själva begreppet onkologi inkluderar i sin tillämpning vetenskaper som radiologi och patologi. Som programmet för onkologidagarna antyder är det på god väg att även härbärgera kroppsliga och själsliga inslag som psykologi och fysiologi.
Ingela Franck Lissbrant, onkolog och överläkare vid Hallands sjukhus och tidigare Sahlgrenska, ledde seminariet ”Om fysisk aktivitet var ett piller – skulle vi förskriva det till alla cancerpatienter?”
Prisade fysisk aktivitet
I en överfull sidosal inledde hon med ett litet brandtal för organiserad fysisk aktivitet som naturligt led i behandlingskedjan för cancer. Före behandlingen, under den och efter den. Allt för att stärka kroppens förmåga att både tillgodogöra sig behandlingen och bättre stå emot oönskade biverkningar. Det föreligger det i dag evidens för. Inte minst gäller det patienter med lokalt avancerad eller spridd cancer, under behandling med strålning, hormoner eller cytostatika.
Och doktor Franck Lissbrant lever som hon lär. I hennes Halland har nu just en sådan verksamhet för patienter startat, i sjukhusets övergripande vård och med deltagande från den lokala patientföreningen CaPriN.
Där infann sig med andra ord en dos av den kritiska massan.
