Strålbehandling med modern teknik som inte kombineras med hormonbehandling medför sällan allvarligare och varaktiga biverkningar. I enstaka fall kan blåsan och tarmen påverkas. Tarmskada, så kallad proktit, kan orsaka irritation, blödning, smärta och ofrivillig avgång som följd med i värsta fall livslångt lidande.
I syfte att minska denna risk kan en distans, så kallad rectal spacer, injiceras för att öka avståndet mellan prostata och tarm. Åtgärden är förhållandevis enkel. Metoden förekommer sedan länge på olika håll i världen, men sällan som rutin.
MTP bedömer kostnadseffektiviteten
I Sverige bedöms ny medicinteknisk utrustning av det Medicintekniska Produktrådet, MTP, med avseende på nytta och kostnad. Två produkter har funnits på marknaden, SpaceOAR och Barrigel. Inget av företagen har lämnat tillräckligt underlag för att en utvärdering ska kunna göras.
En första bedömning gjordes 2022. I stället för avslag rekommenderades ett stegvis införande vid några kliniker i syfte att skapa mer erfarenhet. Tyvärr följdes inte denna rekommendation annat än i ett begränsat antal fall, vilket förklarar varför bara enstaka patienter fått behandlingen.
Mot denna bakgrund har MTP-rådet i maj 2026 beslutat att rekommendera regionerna att inte använda rectal spacer annat än inom ramen för klinisk prövning.
Positiv erfarenhet i vården
En klinik som försöksvis tillämpat metoden i något större omfattning är Capio St Göran i Stockholm. Sektionschefen Joel Andersson delar med sig av erfarenheterna:
”Prostatacancercentrum på Capio S:t Görans sjukhus behandlade cirka 80 patienter med Barrigel inom ramen för vårt pilotprojekt. Vår erfarenhet var att metoden var enkel och okomplicerad att använda. Intresset bland patienterna för att delta i projektet var stort. Injektionen kunde dessutom göras vid samma tillfälle som guldmarkörerna inför strålbehandlingen placerades, vilket innebar att patienterna inte behövde komma på något extra mottagningsbesök. Det är olyckligt att företagens underlag inte varit tillräckliga för att MTP-rådet ska kunna göra en fullständig bedömning av patientnytta och kostnadseffektivitet. Utifrån våra praktiska erfarenheter ser vi inga större organisatoriska eller logistiska hinder för ett bredare införande.”
Om framtida utvärderingar kan visa att metoden ger en kliniskt relevant patientnytta och är kostnadseffektiv, bedömer vi att den relativt enkelt skulle kunna införas som en del av den ordinarie strålbehandlingen.
