I dagsläget känner forskningen till hela 451 olika vanliga genetiska riskvarianter (eller single nucleotide polymorphism på engelska) kopplade till prostatacancer. Dessa 451 riskvarianter utgör cirka 44 procent av den ärftliga komponenten för prostatacancer. Till detta kommer ovanliga genetiska variationer som svarar för ungefär åtta procent av herediteten (ärftligheten).

I den sistnämnda gruppen finns bland annat förändringar i den så kallade BRCA2-genen. En nedärvd mutation som ger kvinnor en betydande ökad risk för att utveckla bröstcancer och risken är även stor när det gäller äggstockscancer. För män med denna förändring ökar risken för framför allt prostatacancer.

Vi träffar de båda cancerforskarna Fredrik Wiklund och Anna Plym på Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik i en av alla de röda tegelbyggnader som är KI:s signum. Båda är disputerade: Fredrik Wiklund i genetisk epidemiologi och Anna Plym i cancerepidemiologi. Termen epidemiologi innebär att forskarna studerar olika sjukdomar på en aggregerad befolkningsnivå.

– Nu går vi i prostatacancerkorridoren…, säger Fredrik Wiklund och vi passerar den välkände professorn Henrik ”Sthlm3-testet” Grönbergs rum innan vi slår oss ner i ett mötesrum.

– Det finns många olika riskvarianter, men de flesta har väldigt liten effekt, fortsätter han när vi väl är på plats.

De flesta varianter medför liten risk

De flesta av de 451 genetiska riskfaktorer som är identifierade av den medicinska forskningen worldwide innebär var för sig alltså endast en mycket liten ökad risk. Men när riskfaktorerna kombineras på olika sätt hos en enskild individ (och man kan få fram en riskpoäng) kan bilden bli en helt annan. När Fredrik Wiklund och Anna Plym föreläste hos patientföreningen Prostatabröderna i Stockholm i höstas gav man en bild av detta:

·      Män med en låg genetisk riskpoäng har endast fem procents risk att drabbas av prostatacancer under sin livstid.

·      Män med en hög genetisk riskpoäng har däremot cirka 40–50 procents livstidsrisk att drabbas av sjukdomen.

·      För män med en BRCA2-mutation ser bilden än mörkare ut. Risken att drabbas av prostatacancer under livstiden ligger på cirka 60 procent. 

Många tumörer uppstår på grund av en underliggande genetisk sårbarhet, konstaterar de båda forskarna. Faktum är att ungefär 90 procent (!) av alla prostatacancerfall upptäcks bland män som har en förhöjd genetisk risk eller en familjehistoria, förklarar de.

– Vi känner inte till alla riskvarianter i dagsläget. Det tillkommer nya i ganska snabb takt. För bara ett par år sedan kände man till knappt 270 riskvarianter

– Vi känner inte till alla riskvarianter i dagsläget. Det tillkommer nya i ganska snabb takt. För bara ett par år sedan kände man till knappt 270 riskvarianter, säger Anna Plym. 

Man talar både om den genetiska risken och om familjehistoria. Med det sistnämnda avses (i det här sammanhanget) fall av prostatacancer i familjen eller släkten i stort. Släkten är värst som det ju heter ibland. 

Till exempel har – enligt ”Nationellt vårdprogram prostatacancer” – en man vars bror har prostatacancer en risk på 15 procent att själv ha fått sjukdomen vid 65 års ålder. Risken vid 75 år ligger på 30 procent. För en man utan släktkopplad ärftlighet ligger riskerna på fem procent (65 år) respektive 13 procent (75 år). 

Men också vissa fall av bröstcancer och äggstockscancer bland anförvanter (misstänkt BRCA2-mutation) kan räknas som en familjekoppling.

Är inte genetisk sårbarhet eller risk och familjehistoria i praktiken nästan samma sak?

– Nej, det är det inte riktigt. Det kan ju finnas sådant som till exempel miljöfaktorer som påverkar. Man kanske bor på ett ställe med mycket föroreningar och då skulle det kunna ge utslag i familjehistorien – men inte i genetiken, svarar Anna Plym.

Och inte minst har Anna Plym och andra forskare påvisat att en mer hälsosam livsstil kan kompensera för en hög genetisk risk. Och säg att de flesta inom en viss släkt lever väldigt sunt – då skulle det kunna påverka familjehistorien, men inte den ärftliga genetiska delen.

I en studie – Early Prostate Cancer Deaths among Men with Higher vs Lower Genetic Risk som publicerades i den amerikanska vetenskaplig tidskriften JAMA Open sommaren 2024 – visade Anna Plym med flera att en dryg tredjedel (36 procent) av de tidiga dödsfallen i prostatacancer bland män med hög genetisk risk hade kunnat undvikas om alla män hade haft en hälsosam livsstil.

Med hälsosam livsstil menas i det här sammanhanget: ingen rökning, ingen övervikt, hög nivå av fysisk aktivitet och en hälsosam kost. 

När det gäller maten handlar det om kost med låg insulin/blodsocker-påverkan, anti-inflammatorisk kost och också om Medelhavskost. Alla tre koncepten är ganska lika. Anna Plym menar dock att kost med låg insulinpåverkan kanske är något bättre för män med hög genetisk cancerrisk.  

– I jämförelse med genetiken är dock kost och livsstil svårare att studera och det är ofta inte möjligt att med säkerhet säga vad som ligger bakom de observerade sambanden, påpekar hon.

Är diabetes en riskfaktor för prostatacancer?

– De som har en behandlad diabetes får ett sänkt blodsocker så det är kanske snarare bra, svarar Fredrik Wiklund.

Han nämner också att man i flera studier kunnat se att män med typ 2-diabetes har en något lägre risk för prostatacancer. Men det är något av gungor och karuseller här. Prognosen är sämre om dessa män drabbas av sjukdomen. 

Det finns tester som visar på genetisk risk att tillgå kommersiellt. Men de används inte inom den vanliga sjukvården i Sverige. Och inte normalt inom sjukvård i något annat land heller, enligt vad våra två intervjuobjekt känner till. Nämnas kan också att forskaren Johan Lindberg (som är verksam vid samma institution som Fredrik Wiklund och Anna Plym) lett arbetet med att ta fram ett gentest, för män med metastaserad cancer, som visar på mutationer i bland annat generna BRCA1 och BRCA2. 

Har ni som forskare inom genetik och cancer ändrat er egen livsstil på något sätt med tanke på de kunskaper ni har?

– Ja, jag äter mer fibrer, rågbröd och knäckebröd och jag har börjat röra på mig mer, svarar Anna Plym.

– Nej, jag går på gym ungefär som förut. Men om jag hade haft många prostatacancerfall i släkten eller fått veta att jag har en BRCA2-mutation skulle jag agera på det, säger Fredrik Wiklund.