Redan i unga år var Bengt Uvelius intresserad av medicinhistoria. Han köpte och samlade gamla böcker i ämnet. Samlingen växte och många av böckerna blev liggande i åratal, nerpackade i stora lådor.

När han läste medicin i Lund planerade han för en framtid som grundvetenskaplig forskare. Men planerna gick om intet när han blev råttallergiker.

Arbetslokalerna var så inpyrda av råtthår och råtturin att han inte kunde vara kvar. För Bengt som doktorerat på urinblåsans glatta muskulatur blev det naturligt att satsa på urologi. Han blev specialist i urologi 1988 och arbetade sedan dess som urolog.

Som medarbetare i tidskriften Svensk Urologi blev hans bok- och tidskriftssamling en ovärderlig källa till de många medicinhistoriska artiklar och kåserier som uppskattades av läsarna, landets urologer och deras medarbetare. Artiklarna, närmare ett 30-tal, blev så populära att man beslöt utge dem i bokform.

Prostatanytt har författarens tillåtelse att förmedla ett par smakprov ur boken som har titeln ”Urologihistoria – några droppar från ett stort flöde.”

När anestesin kom till Sverige

Fram till mitten av 1800-talet var brännvin det gängse smärtstillande medlet. Att alkohol är ett undermåligt narkosmedel behöver knappast påpekas.

Frånvaron av anestesi var ett hinder för kirurgins utveckling. Utan effektiva narkosmedel gällde det att operera snabbt. Läkaren Robin Fåreaus skriver att det berättades att en framstående kirurg vid ett tillfälle i ett enda svep med kniven skar av patientens ben, tre fingrar på en assistent och rockskörtet på en åskådare!

Att alkohol är ett undermåligt narkosmedel behöver knappast påpekas

En ny epok inleddes år 1842 då den amerikanske läkaren Crawford Long gav eternarkos till en patient som skulle opereras för cystor i nacken. Operationen kunde genomföras utan smärta. Dr Long publicerade inte resultatet förrän flera år senare, och försvann därför ut i historiens glömska.

Jöns Jakob Berzelius, den världsberömde svenske kemisten, rapporterade på Svenska Läkaresällskapets möte den 2 februari 1847 ”rörande tvenne amerikanska dentisters, Jackson och Morton, upptäckt att genom inandning av eterångor försätta patienten för några minuter uti ett känslolöst tillstånd, varunder kirurgiska operationer skola kunna förrättas utan att patienten därav lider plågor.”

Redan den 9 februari 1847 förevisade läkaren E.G. Palmgren ”en av honom uppfunnen apparat för inandning av eterångor samt meddelade att han i ett fall försökt medlet vid tandoperation.”

Den 10 mars presenterade kirurgiprofessor Karl Johan Ekströmer, som fått i uppdrag att utvärdera eter som narkosmedel, sin positiva rapport inför Vetenskapsakademien, där han bland annat redogjorde för en fotamputation på en 30-årig dräng, då ”eter hade givit god smärtlindring.”

Eter användes sedan under lång tid men i mitten av 1900-talet ersattes det av snabbare, mera lättstyrda och icke-explosiva medel. På 1940-talet hade också det svenska lokalbedövningsmedlet Xylocain gjort entré – i dag ett av världens mest använda läkemedel. Men det är en annan historia.

Hur var det att jobba i vården för 150 år sedan?

Lunds lasarett stod färdigt runt 1850. Det var en sluten och hierarkisk värld. Överste Toll var lasarettets direktionsordförande. År 1852 infördes sjukhusets första strikta tjänstgöringsbeskrivning och tjänsteinstruktioner för de anställda vid detta ”Nya Lazarett.” Bengt Uvelius lyfter fram avsnittet som rör sjuksköterskorna.

Det var en sluten och hierarkisk värld.

”Lasarettets pigor äro sjuksköterskor ställda under första vårdarinnans närmaste befäl. De ska visa henne den vördnad och hörsamhet som enligt tjänstehjonslagen tillkommer henne som husbonde eller husmor.

Om läkare någon gång undantagsvis vänder sig direkt till en piga i stället för, som bäst är, genom första sjukvårdarinnan skall piga som fått sådan befallning härom underrätta första sjukvårdarinnan … Det är pigorna strängt förbjudet att avlägsna sig utan första sjukvårdarinnans tillåtelse samt att mottaga manliga besök. Klockan 21 varje afton då porten stänges, skall alla pigor vara tillstädes och får sedan icke permitteras för natten.”

Inget högstatusyrke, alltså! Men det ändrade den energiska Florence Nightingale snart på. Hennes erfarenheter från Krimkriget ledde fram till starten år 1860 av Nightingale Training School i London, världens första formella sjuksköterskeutbildning.

Från ful ankunge till vacker svan. Eller kanske gökunge?

Revolutionerande framsteg! Så kan man beskriva den förändring som prostatacancer genomgått på mindre än ett sekel. Genom att jämföra tre medicinska läroböcker utgivna 1930, 1956 och 2012 belyser Bengt Uvelius den dynamiska förvandlingen i synen på prostatacancer; från en nära nog ointressant diagnos till Sveriges vanligaste cancerform.

Den första boken, ”Urinvägarnas kirurgiska sjukdomar” skriven av Ali Krogius, kirurgiprofessor i Helsingfors, utgavs 1930. Av bokens 454 sidor upptog prostatacancer fyra och en halv sida, vilket motsvarar en procent av bokens innehåll.

Den andra boken ”Nordisk lärebog i kirurgi”, sjätte upplagan från 1956, med Strömbeck, Husfeldt och Efskind som editorer, innehöll artiklar på de nordiska språken (därav ”lärebog” på danska). Prostatacancer klarades av på en och en halv sida, eller en procent av innehållet.

– Boken köpte jag på loppis för fem kronor, skriver Bengt.

Bok nummer tre ”Urologi” utkom 2012 med två göteborgare, Jan-Erik Damber och Ralph Peeker, som redaktörer. Kapitlet prostatacancer som är skrivet av Damber och Jonas Hugosson utgör 34 av bokens 538 sidor, alltså drygt sex procent.

Nytt rekord med råge, är Bengts kommentar.

De många nya diagnos- och behandlingsmetoder som nu – när artikeln skrevs 2019 – stod till urologins förfogande hade omvandlat diagnos och behandling av prostatacancer från en ful ankunge till en vacker svan. Bengt Uvelius fortsätter på fågeltemat och frågar sig om svanen rent av är en gökunge som riskerar att knuffa ut de godartade urologiska sjukdomarna. För att förhindra detta behöver urologin ett större bo, avslutar han.