Programutbudet under Almedalsveckans är som det ska vara. Alltså lite spretigt. Från barnomsorg, biodling, klimat och höga trähus till rymdförsvar, samhällsbyggnad, Ukraina, autonoma fordon, skogspolitik, cybersäkerhet, e-metanol, laddångest för bilägare och vem som blir ansvarig när AI fallerar. De drygt 3 200 eventen – 35 procent fler än förra året – är liksom tidigare gratis och öppna för alla.
Vården tar också för sig med ämnen som klinisk forskning, allianser i vårdens ekosystem, hållbar hälsa, life science-kluster, primärvård … och mycket mer. Det handlar om sjukdomar och läkning men i Visbys idyll känns livets förgänglighet fjärran.
Vad ska man välja?
Frågan som besökare blir om man ska försöka få inblick i nya ämnen eller hålla sig till sina favoriter. Jag styr stegen till charmfulla Birgers Gränd 9 där arrangören SweCan med samarbetspartner arrangerar heldagen Cancer Mission Day.
Den är av särskilt intresse med tanke på Sveriges nya, eller snarare uppdaterade, cancerstrategi som blickar hela 40 år framåt. Men tiden pilar lätt i väg medan man drunknar i vardagsgöromålen. De flesta i vårdsverige är nog medvetna om var det brister och vad som måste bli bättre men från ord till handling kan avståndet vara långt.
I väntan på den första programpunkten hör jag två män bakom mig, kanske läkare, prata om ett forskningsprojekt. ”Man måste ha hjälm om man är patient”, säger den ene gåtfullt. ”Ska du ge dig in i sjukvårdspolitiken?” replikerar den andre.
Vem tar ledningen?
Temadagens många välvilliga ord på scenen får inte skymma det viktiga. Att förstå vad som har prioritet nummer ett är sällan enkelt att filtrera fram. Hur ska ambitionerna rent konkret fullföljas?
Man anar ett mönster: någon måste ta ledningen, och det helst med laserfokus. Ledarskap är viktigt och att det på sina håll behöver bli bättre är klart. Men därutöver står ihärdigt gnetande på framgångsreceptet.
Samförstånden är många, problemen också. Talare utstrålar framtidshopp. Här och där skymtas glimtar av underbar potential men vem svarar för att ro i land alla löften? Det lär bli tuffa matcher men framsteg sker.
Några branschföreträdare med tunga roller påtalar konkreta förbättringar som genomförts sedan förra året. Vilket möjligen indikerar att Almedalsveckan kan bli ett forum där årliga framgångar redovisas.
Entusiasm och välvilja
De flesta på scenerna är välmenande eldsjälar som vill allas bästa. Man hör inga skoningslösa rivaler käbbla även om meningsskiljaktigheter anas då och då. Alla är inte estradörer men många utstrålar optimism och problemlösning som ska hjälpa till att lösa upp knutarna som hindrar världen – inklusive vården – från att bli bättre.
Jag hoppas att stjärnorna en dag står rätt, till nytta för kärleken till livet och vardagliga glädjeämnen. Avståndet från vetenskapens abstraktioner till människors dagliga liv måste på något vis göras kortare.
Moderatorerna är rappa, pålästa. De opererar kvickt bort potentiella longörer så att energin hålls uppe. Få av de medverkande provocerar. Möjligen sågar en och annan politiker någon motståndare om inte vid fotknölarna så i knähöjd.
Många steg blir det …
Jag traskar vidare för att hinna höra fler presentationer – man vill ju inte dö nyfiken – i den magiska och mystiska medeltidsmiljön. På kullerstensgatorna möter jag språkröret Amanda Lind, polismästaren vid NOA Carin Götblad samt Daniel Suhonen som är chef för tankesmedjan Katalys.
I Maritima Mötesplatsen talar Sveriges marinchef om sjöfartsskydd. Ett par hundra meter därifrån, i Tech-Arena, står flygvapenchefen och en ukrainsk överste på scenen. Den senare tar upp betydelsen av att ge utmärkelser i strid och nämner att man har sådana för worst failure in military operation. Vilket gissningsvis inte är någon officiell medalj i Ukraina.
Jag vänder hemåt efter att ha fått en intressant, fragmenterad men ganska optimerad dagsupplevelse. Trots att det mesta är lättillgängligt landar stegräknaren på 12 000 vid dagens slut.
Få platser kan mäta sig med rosornas stad på Gotland, denna ö utsatt på geopolitikens vilda hav.
